sista inlägget

Om nån mot förmodan läser här... Den 3 oktober 2014 föddes vår dotter. Hon är nu fem månader och jag är tacksam varje dag!

Vecka 40!

Nu var det länge sedan jag skrev. Vet inte riktigt varför... tror det är för att jag inte vill tänka på IVF. Mår fortfarande väldigt dåligt av att tänka på det och på att hamna där igen. Men, nu är jag i vecka 40, det är en vecka kvar till BF. Känns... konstigt. Bra, såklart! Overkligt fortfarande. Längtar så himla mycket. Bebisen ligger väldigt högt och är inte fixerad, så jag har inga förhoppningar om att hen ska komma tidigare. Men det är ok. Min älskade bebis, du får komma senare om du vill.

Jag mår mycket bättre nu än i början, även om oron inte släpper taget. Om jag inte känner bebisen så blir jag väldigt stressad. Men hen är ganska rörlig och ger ofta gensvar om jag petar lite.

Kan inte fatta att om tre veckor har vi en bebis här! Det är så fantastiskt och jag är så tacksam.

Vecka 33+4

Känslig... Gråter eller håller på att börja gråta för ingenting. Men lilla älskade bebis, snart är du här! Snart...

Allt är bra. Jag har massa besvär och så, men ingenting är utanför det normala. En vanlig graviditet, vilket är helt fantastiskt. Nu längtar jag så mycket efter att bebisen ska komma till oss.

Vecka 27+5

Jag håller på att svettas ihjäl! Så känns det iaf. Ligger i soffan med en fläkt framför mig.

Annars mår jag lite bättre nu. Förra veckan, eller förrförra var det, fick jag ångest och panik och fick för mig att bebisen hade dött i magen. Tyckte att hen rörde sig så lite. Kunde inte släppa det och till slut ringde vi förlossningen och fick komma in. Allt var bra med bebisen. Och vi blev så bra bemötta. TACK för det BB Stockholm. Jag behövde verkligen bli lugnad.

Imorgon ska vi till specialistmödravården för första gången, vet inte exakt vad vi ska göra mer än att vi ska prata om förlossningen och planera för den. Jag äter ju antidepressiva och sömntabletter och det kan medföra lite extra koller för den nyfödda bebisen. Men jag har trappat ner på medicinerna från en väldigt hög dos till en mer normal dos, så det känns bra. Nu tycker inte läkaren att jag behöver trappa ner mer.

Imorrn är det också besök hos bm, jag längtar faktiskt! Jag har oroat mig lite och funderat på min kropp, har haft ätstörningar tidigare och tycker att den här viktuppgången är lite jobbig. Fått frågan om det är tvillingar och jag fattar inte, tror de inte att jag skulle säga om det var tvillingar och jag ville berätta det?? Nej, det är inte tvillingar och min mage var exakt på normalkurvan sist.

Nu rör sig bebisen ganska mkt varje dag, till och med så att det syns på magen. Och jag börjar långsamt förstå att vi faktiskt ska bli föräldrar och den känslan är helt obeskrivlig!

Vecka 24+5

Varken skriver här eller läser så mkt IVF-bloggar eller gravidbloggar längre. Det är för jobbigt att tänka tillbaka på att inte vara gravid eller att tänka på allt som kan hända. Jag försöker fokusera på att nu är jag gravid, bebisen sparkar där inne och rent statistiskt borde det gå bra nu. Eller hur?

En person sa åt mig att försök att njuta, gå och känn på bebiskläder och dröm. För om det skulle gå fel kan inget ändå mildra den smärtan. Det skulle göra lika ont oavsett om jag köpt bebiskläder eller inte. Det kanske är så. Jag måste ju försöka inse att jag väntar barn. Vi har beställt en vagn. Vi har planer för skötbord och säng.

Det här låter förmodligen som lyxproblem, jag skulle ha tyckt det innan jag blev gravid. Men jag kan inte släppa oron. Den kommer nog följa med mig hela tiden och det är bara att försöka vara så snäll som möjligt mot mig själv och inte klandra mig själv för det.

Vecka 21

Min mormor har dött. Jag har gråtit och gråtit och känt mig så jävla dum som inte var där. Men jag hade inte kunnat vara där, jag hade inget val. Jag hann inte berätta för henne att bebisen börjat sparka i min mage.

Jag är så trött. Så fruktansvärt trött på att kämpa hela tiden. Äntligen gravid, men ändå så är jag ledsen. Orolig. Har migränanfall nästan varje vecka. Grät hos psykologen i veckan, har gråtit varje dag sedan mormor dog. Längtar efter bebisen, längtar efter att må bra.

Och så känner jag mig så dum som inte kan hantera det bättre. Allas mormor dör. Och oron för bebisen, vaddå. Det känns som att alla andra slutar oroa sig efter vecka 12. Jag vet att det inte är så men jag får den tanken. Det är bara jag som fortsätter att oroa mig.

Vecka 19

Hej, jag skriver nästan aldrig här. Det är så jobbigt att tänka på allt med IVF och barnlöshet vilket den här bloggen påminner mig om. Förra veckan var vi på RUL och veckan innan det fick vi höra hjärtat. Var så sjukt nervös men allt verkar bra. Vi vet inte om det blir en pojke eller en flicka, vi frågade inte. För mig känns det fortfarande konstigt att vi ska få barn. Är det verkligen sant? 

Halva graviditeten har snart gått. Det är helt galet. Jag är så glad och rädd. Har huvudvärk ofta och yrsel ibland. Men det gör inget. Det viktigaste är bebisen.